Sverige tog en hedrande sjundeplats i lag-VM
För första gången någonsin annordnade WCF ett lag-VM i golf-croquet. Tävlingsformatet innebar att varje land fick delta med ett lag om fyra spelare. Totalt är 16 länder med och spelar, 8 av dessa spelar i division ett och 8 spelar i division två. Tack vare Sveriges position i rankingsystemet fick vi som åttonde och sista lag chansen att göra upp med de bästa länderna i den första divisionen.
Vi viste på förhand att det skulle bli en svår tävling med bästa tänkbara motstånd. Den lite obehagliga kännslan av att vi sannolikt kommer att hamna sist i divisionen var svår att undvika. Samtidigt är det alltid möjligt med skrällsegrar. Problemet i en lagtävling är att det behövs flera sådana skrällar samtidigt i samma möte. Strax innan avresa blev vi tvungna att ändra i vår laguppställning. Det var meningen att Anton Varnäs skulle vara med i laget, men han fick förhinder bara några dagar innan avfärd. Lyckligtvis hittade vi en ersättare i Anders Moldin och vi kunde ställa upp med ett fullständigt lag.
De fyra spelarna i Sveriges blev till slut Jonatan Andersson, Joi Elebo, Simon Carlsson och Anders Moldin. När vi innan tävlingen jämförde oss med de andra lagen insåg vi hur svårt det hela skulle bli. Vår snittranking ligger ungefär 250 poäng efter det näst sämst rankade laget. Vår förhoppning var ändå att bjuda på ett bra motstånd och åtminstone inte förlora med utklassningssiffror. Under de inledande träningsdagarna fick vi till mycket bra spel och alla spelare i laget kännde en uppåtgående formkurva och med detta höjdes förhoppningen om goda resultat.
De åtta lagen i division ett delades in i två grupper om fyra lag vardera. De två bästa i varje grupp går vidare till semifinal. I Svergies grupp fanns Egypten, Nya Zeeland och Australien. Vi inledde mot Nya Zeeland. Vi fick efter matchen reda på att Kiwi-spelarna räknat med en enkel seger. Tyvärr blev siffrorna 5-1 i matcher och det kan tyckas som en enkel vinst. Men flera av matcherna var väldigt jämna och avgjordes inte förrän sent i tredje gemet. Trots förlusten så bjöd vi på hårt motstånd och kan ändå vara ganska nöjda med spelet. Match två var mot Australien. Det är ett land med ca 6000 licensierade spelare och vi förväntade oss ett starkt lag. Det visade sig att detta var våra svagaste motståndare och vi hade verkligen en god chans att vinna, men australiensarnas rutin avgjorde flera jämna matcher och de besegrade oss med totalt 4-2. Efter dessa inledande förluster var möjligheten till slutspel borta och vi fick spela en för oss betydelselös match mot Egypten. Den matchen blev en imponerande upplevelse. De av oss som inte tidigare sett de bästa egyptierna spela, blev totalt överraskade. Vi trodde helt enkelt inte det var möjligt att vara så bra som dessa spelare är. De spelar på en nivå som ingen i Sverige och kanske ingen i Europa är i närheten av. Trots deras överlägsenhet blev resultatet bara 5-1.
Det var Joi som lyckades med hela tävlingens största bedrift när han slog Ahmed El Mahdi i en mycket jämn och spännande match. Ett fantastiskt resultat och Jois hittills största bedrift på en krocketplan.
De fyra semifinalisterna i tävlingen blev Egypten mot England samt Nya Zeeland mot USA. Lite förvånande att inte England lyckades vinna sin grupp. De unga spelarna i laget uppvisade en del samarbetsproblem och de föll i första omgången mot USA som vann gruppen. Bägge semifinalerna blev jämna och publikvänliga. Till slut var det våra bägge gruppmotståndare, Egypten och Nya Zeeland, som möttes i final. Det på förhand segertippade Egypten fick väldigt hårt motstånd. Efter första finaldagen var Kiwi-laget i ledning. De lyckades dock inte hålla den hela vägen i mål, utan Egypten gjorde en stark avslutning och vände och vann med minsta möjliga marginal. Det var två mycket bra finallag som spelade en oerhört sevärd krocket. Nya Zeeland presterade bättre än vad någon hade förväntat sig och Egypten höll sin sedan tidigare höga nivå.
För Svergies del blev det spel om 5e till 8e plats. Vi upplevde att spelet blev lite bättre för varje dag och hade en viss förhoppning att undvika sistaplatsen. Först ställdes vi mot Sydafrika. Det är ett lag vi på förhand inte visste så mycket om.
De har en av världens bästa spelare i sitt lag, Reginald Bamford. Förutom det visste vi inte riktigt vilken nivå vi kunde förvänta oss. Mötet blev väldigt jämnt. Det avgjordes inte förrän i nionde matchen där William Loew lyckades besegra Simon och Sydafrika slog oss med 5-4. Efter den förlusten hade vi alltså mött fyra olika länder och förlorat mot samtliga. Det enda som återstod var en jumbofinal mot Australien. Eftersom vi tidigare förlorat mot dem fanns en viss revanchlusta i laget. Vi spelade betydligt bättre än vi gjort tidigare och till slut blev det 3-2 och vår första och enda vinst i tävlingen. Den vinsten visade sig senare vara väldigt värdefull. Den innebär att vi behåller vår plats i den högsta divisionen och att i stället Australien trillar ur och får spela division 2 nästa gång. Lite snopet då tävlingen kommer att gå i Australien om fyra år. Vilket lag som vinner division 2 och tar klivet upp bland de bästa vet vi inte ännu. Division 2 spelas nästa vecka i Kairo och alla svenskar håller tummarna för att Norge ska lyckas bra i den tävlingen.
