Tävlingsgren är Association Croquet. De tre lagen möter varandra och varje sådant möte består av 4 singelmatcher och en dubbel.
Lars-Inge Nilsson har lovat att skriva ett tävlingsreportage samt att lägga in resultaten här.
Du måste vara medlem i Svenska Krocketförbundet för att lägga till kommentarer!
Svar
Simon Carlsson sa:
Nu får vi andra rycka upp oss och träna mer infför kommande tävlingar.
Nu väntar vi bara på Molles utlovade rapport från EM för ett par år sedan...
Först med den avslutande dubbelmatchen mellan Borås krocketsällskap och Carpe Croquetum skulle det avgöras vilken av de tre deltagande klubbarna som kunde kalla sig västsvenska mästare. Om boråsarna vann dubbeln skulle Tant Emmas krocketklubb vinna tävlingen och Carpe Croquetum hamna sist, om Carpe Croquetum vann dubbeln skulle de också vinna tävlingen. Spänningen skulle med ett enkelt ord kunna beskrivas som olidlig. Så uppfattades den inte minst av åskådarna: även om här inte förekom något av det mer bländande spelet var det den match som kunde uppvisa de ojämförligt högsta publiksiffrorna.
Solen visade sig också från sin bästa sida, de regnstänk som fallit under förmiddagen var som bortblåsta och banan avtecknade sig, med ogräs och allt, i sin fulla glans. Så hade det inte varit under lördagens avsnitt i dramat, då spelglädjen hade stimulerats av återkommande regnskurar och mot kvällen en påtaglig förekomst av knottbemängda luftdrag. Den dagen hade inletts med matchen mellan Borås krocketsällskap och Tant Emmas krocketklubb. Först spelades två synnerligen jämna partier, därefter två något mer ojämna och till sist en långtifrån jämn dubbel. Siffrorna kunde skrivas 4-1 till Tant Emma. En något mer detaljerad redovisning till kalenderbitarnas fromma kunde formuleras på följande sätt:
Simon Carlsson – Jörgen Larsson 21-20
Ulf Söderberg – Stefan Nilsson 11-8
Simon Carlsson – Lars-Inge Nilsson 26-4
Ulf Söderberg – Jörgen Larsson 10-21
Simon Carlsson/Ulf Söderberg – Lars-Inge Nilsson/Stefan Nilsson 26-2
Som man lätt kan räkna ut (om nu någon skulle sväva i ovisshet om vilken klubb de nämnda spelarna tillhör) är det Tant Emmas siffror som nämns först. Eftersom det sedan tillkommer ytterligare två namn som representanter för Carpe Croquetum blir uträkningen ännu mindre komplicerad vid rapporteringen av siffrorna från match nummer två, den mellan Tant Emmas krocketklubb och Carpe Croquetum. Den förenklas i viss mån ytterligare av att dubbelmatchen inte spelades, det lämnades walkover av Tant Emma. Inte ens de allra bästa klarar av att samtidigt befinna sig i Majorslunden i Borås för att spela västsvenska mästerskap och vara på väg till East Dorset för att delta i en veckolång tävling där. Matchen slutade 6-0 till knotten (som uppenbarligen då vann med bättre siffror än något av de i tävlingen deltagande lagen) och 3-2 till Carpe Croquetum. Den jämnheten i siffror har inte helt sin motsvarighet om man ser till de spelade partiernas detaljer:
Simon Carlsson – Eje Elebo 26-0
Joi Elebo – Ulf Söderberg 26-6
Ulf Söderberg – Eje Elebo 14-10
Joi Elebo – Simon Carlsson 26-6
Som man ser spelade Joi med en närmast matematisk precision i det att han vann båda sina partier med 26-6. Bravaden upprepade han sedan i sina partier under söndagens match mot Borås krocketsällskap, då siffrorna i båda fallen blev 26-5, dock stod han som segrare bara i det ena av dem. Det mot Jörgen Larsson förlorade han – även om en tillfällig åskådare skulle ha kunnat dra helt andra slutsatser om han utgick från de flitigt förekommande kommenterande interjektioner med vilka Jörgen Larsson kryddar sitt spel. Sin förmåga till närmast magiska slag dokumenterade Jörgen denna gång vid ett tillfälle då han hade att roquera svart klot beläget någon meter bakom båge 2, från en position några meter efter mittpunkten på den motsatta långsidan. I stället för att göra det raka slaget väljer Jörgen att låta klotet först studsa mot ena bågbenet på den sjätte bågen för att därefter träffa det andra klotet (det högra bågbenet förstås, inte ens Jörgen Larsson förmår upphäva naturlagarnas vanliga begränsningar för spelet).
En intressant episod förekom också i partiet mellan Jörgen och Joi. Jörgen hade placerat motståndarens svarta klot i hörn 3 (i den meningen att han hade croquerat svart för att få en rush på det närbelägna blå klotet) och spelade för att göra 1-back. Efter att så ha gett bort ett lyft hamnar han i en situation där han är tvungen att hämta upp gult klot från trakten av baulkline A och kan inte samtidigt hämta upp svart från det motsatta hörnet. Frågan är om det ens hade varit möjligt att hämta upp svart från hörnpositionen innan röd gör sitt leave inför 4-back, det spekulerades något kring frågan om man under sådana omständigheter inte lika gärna kan fortsätta hela varvet ut då skillnaden mellan lift och contact i det här läget inte förefaller så anmärkningsvärt stor. (Ett alternativ är förstås att inte göra 1-back i den rundan, men det alternativet var nu bortvalt). En situation där taktikerna och strategerna kan hitta åtskilliga knepigheter att bita i och tugga på.
Efter de fyra singelpartierna var nu ställningen 2-2 och dubbelmatchen skulle fälla avgörandet. Spänningen var som sagt olidlig, dock inte värre än att man kunde ta en lunchpaus och samspråka kring gångna krockethistorier och kommande spelplaner. Anekdoter från tidigare SM ventilerades, de voro många förty de voro legio. Det var nästan så att man kunde glömma bort siffrorna från dagens spel och bara nöja sig med den muntra stämningen. Dock hör det måhända till att de inrapporteras:
Jörgen Larsson – Joi Elebo 26-5
Eje Elebo – Stefan Nilsson 15-14
Joi Elebo – Lars-Inge Nilsson 26-5
Jörgen Larsson – Eje Elebo 25-7
Som man ser av siffrorna är vinsterna ganska väl fördelade för de mest framgångsrika spelarna från respektive lag: Jörgen Larsson 3 vinster, Simon Carlsson 3 och Joi Elebo 3. Av de övriga spelarna ståtar Ulf Söderberg med 2 vinster i singelspelet och Eje Elebo med 1. Summan är 12 vinster, föga förvånande med tanke på att 12 partier hade spelats. Nu var alla dessa partier inte till för att i första hand avgöra vilken klubb som skulle bli västsvenska mästare, då tanken med själva tävlingen ingick i ett annat föreställningssystem: de spelare som i sommar representerar Sverige i lag-VM (Simon, Ulf och Joi, då också förstärkta med Anton Varnäs i laget) behöver träning i form av matcher mot ett representativt motstånd. De enda tävlingar i AC som normalt förekommer på svensk mark är de årligen återkommande SM-arrangemangen.
Ur den synpunkten kan det sägas att tävlingen visade prov på föredömligt spel och gav goda formbesked inför övningarna i Southwick. Ska man gå in på detaljer var Jois stoppslag imponerande, likaså hans träffsäkerhet och hans förmåga att hålla samman spelet. Det som något kan oroa är i så fall tendensen att göra bågarna från ganska långt håll, på annan bana med svårare bågar kan det straffa sig – men det är högst sannolikt att det helt enkelt var en anpassning till banförhållandena och att det på en snabbare och jämnare plan görs helt andra bågupplägg. Ulf briljerade flera gånger med sin förmåga att åstadkomma en cut-rush och få det roquerade klotet att gå i en vinkel som inte gärna kunde ha varit bättre. Och Simon var bara någon millimeter ifrån att inleda sin första triple peel i Majorslunden (och lägga den till de två från Hamburg) men hade svårigheten att det croquerande klotet samtidigt hade att ta sig till området vid nästa båge.
Sammantaget bådar det gott. Också för de två spelare som spelade sina första rankingtävlingar såg det bra ut trots tillfälliga missar och från Jörgen Larsson hördes det dessutom bra, hans spel har en förmåga att till och med få åskådarna vakna. Den sjunde spelaren överträffade åtminstone omgivningens förväntningar och gjorde rentav några bågar.
”Allt gott och väl”, säger nu kanske vän av ordning, ”men hur gick det med den där avslutande dubbelmatchen som var så olidligt spännande, har du glömt den?” Ack ja, kunde svaret lyda, om det vore så väl. Eller kunde man svara enligt den modell som brukar användas i intervjuer i sportsammanhang och inleda med ett ”Nä, men…” Den repliken skulle för övrigt kunna sammanfatta spelet, det kännetecknades av ett upprepat ”nä, men”. Båda lagen avstod från att bygga break, annat än åt motståndarna, som i sin tur avstod från att använda möjligheterna. Blev det ett bra bågupplägg fastnade klotet i bågen eller missade helt, passerades någon gång bågen blev fortsättningen ett upprepat ”nä, men”. Endast undantagsvis gjordes mer än två bågar i följd. Misstag, missbedömningar, missräkningar, felslag, snedträffar, enkla missar på en meters håll var det som till stor del präglade matchbilden. Borås krocketsällskap tog en snabb och övertygande ledning, men förmådde inte förvalta den. Slutsiffrorna skrevs: Eje Elebo/Joi Elebo – Lars-Inge Nilsson/Stefan Nilsson 14-10.
Med det vann alltså Carpe Croquetum båda sina matcher med 3-2. Gör man det kan man till och med sägas ha förtjänat att bära titeln ”västsvenska mästare”. Då kan man dessutom förtjäna att benämnas värdiga mästare. Hatten av, alltså – eller kepsen, fezen, cykelhjälmen, turbanen eller annan tillfällig huvudbonad som spelet bedrivs under.